Händelsen som jag ville glömma

Händelsen jag ville glömma

Året var 1969, jag var en stolt nybliven flygare med ett A-certifikat.

Med mitt nya certifikat så ville jag se världen och inte bara flyga lite runt 

och landa på flygplatser som Eslöv, Landskrona, Sövde (Sjöbo), Höganäs,
Bornholm och inte att förringa Kastrup.

Jag var medlem i Aeroklubben Malmö som då hade sin hemvist på Bulltofta. 

Min flyglärare var Karl-Erik Rosenkvist (lever tyvärr inte längre)

 en helt cool människa, vilket jag tycker att alla flyglärare är.

Som sagt, nu ville jag uppleva världen och bestämde mig för att ta en tur

till Hamburg och dess stora flygplats Fuhlsbüttel. Med i planet fanns min

moder och Anne-Marie. Pappa hade inte mod att följa med på denna tur.

Mitt flygplan för denna Hamburgflygning. Foto Freddy Stenboms arkiv.

På morgonen den 7 april 1969 lyfte vi från Bulltofta vid 1/2 10 tiden.
Vi hade en timme och 40 minuters flygning framför oss. Vädret var
perfekt med svaga vindar och bra sikt.

    En perfekt landning i Hamburg och vi taxade in till stationsbyggnadens
parkeringsplats för denna typ av flygplan med en VW buss, som lotsade 
oss med blinkandes gula ljus. Vi klev stolta ur planet och njöt att alla
beundrade blickar.

En lätt måltid och lite motionerande på flygplatsen. En tur till Briefing
för att få aktuella väderleksuppgifter. Vinden hade tilltagit något
och vindriktning 30 grader (20 knop). Marksikten var mycket god men 
ett smog bälte skulle göra sikten sämre på den höjd jag skulle flyga
på (3000 fot c:a 1000 meter).

Jag hade gjort denna flygning en gång tidigare under min utbildning.
Min flyglärare Karl-Erik tipsade då om att man efter c:a 8 - 9 minuter
skulle få kontakt med en sjö, som kallades Banansjön i flygkretsarna 
p.g.a. att denna liknade en banan. När man väl fått kontakt med denna 
sjö så var det raka spåret d.v.s. 360 grader mot Danmark och Sverige. 

Vårt fina plan var inte speciellt snabbt (motoreffekt 180 Hkr) och
hade en marschfart på c:a 190 km/tim.

Aeroklubben hade sparat in på en del av Navigeringsutrustningen (ADF) 
men det fanns VOR instrument, som ansågs fullt tillräckligt för en säker
flygning.

Starten från Hamburg gick som smort och jag steg till de 3000 foten
som jag var godkänd för. 

Ganska snabbt konstaterade jag att marksikten nu var betydligt 
sämre, och sämre blev det ju högre jag kom, det var riktigt disigt.
Nu gällde det att snabbt få kontakt med Banansjön, jag la kursen på
20 grader istället för 360 grader som är normalt. Detta med kursen
på 20 grader var för att lägga upp planet lite mot vindriktningen för 
att inte få för mycket avdrift från min egentliga kurs.

Det är svårt att avgöra vindriktningen när man är i luften. Därför
märktes det inget när vinden ändrat sig från 30 grader till c:a
340 grader. Detta innebar att jag drev mot Öster och Banan-
sjön blev allt mer avlägsen.

Grekiskan

Jag ber om ursäkt för detta är nog Grekiska för den oinvigde men
jag ville ändå förklara lite ifall det finns flygintresserade som läser
bloggen

Jag hade nog flugit i bortåt 20 minuter utan att se skymten av sjön.
 Jag hade en karta i knät och försökte tyda var jag befann mig. Såg
bara vägar småsjöar och annat som hör till när man är uppe i luften.

Äntligen en rejäl sjö, avlång som en banan men ändå inte riktigt lik en 
banan. Jag la om kursen för att försöka orientera mig, nu flög jag
rakt Österut d.v.s. mot DDR. 

Plötsligt så kom ett militärplan i hög fart några 100 meter under oss. 
Va fan, tänkte jag har jag hamnat i ett militärområde eller? Kollade 
kartan igen och konstaterade att sjön jag närmade mig låg vid staden
Ratzenburg (c:a 40 km söder om Lübeck). Gränsen till DDR slingrade 
sig längs sjön, vilket innebar att ena sekunden var jag i DDR och nästa
 i Västtyskland.

Jag la om kursen direkt mot c:a 340 grader för att komma från DDR
gränsen.

 Det gick några minuter och jag kände mig iakttagen. Tittade åt höger 
och tittade åt vänster och trodde inte mina ögon. Ett militärplan
 låg vid sidan om oss. "Kan ett sådant plan verkligen flyga lika 
sakta som vi" var min första tanke. 

Strax därefter så drog planet iväg och gjorde en vingtippning och
drog åt höger. Detta betyder på flygspråk "följ mig".

Vad fasiken håller man på med tänkte jag men det tog inte många
minuter förrän ett nytt (samma?) plan la sig på höger sida bred-
vid oss. Vinge mot vinge, jag kunde nästan se in i ögonvitorna
på piloten. Mamma som satt därbak vinkade glatt ovetandes om
min prekära situation.

Mig 21, foto Airliners.net

Nu såg jag att planet hade en röd stjärna i stabilisatorn. Jisses tänkte jag. 
Planet upprepade det första planets manöver d.v.s. vingtippade och
 drog åt höger.

Jag drog skarpt åt vänster för att komma bort från gränsen. Ytterligare
någon minut gick och så hörde jag ett kraftigt smatter, vad är detta?

Så såg jag samtidigt koppartak och kyrkotorn i diset en bit framför
mig. Lübeck, vad skönt.

  

Vad hände sedan?

Ja bästa vänner för att inte trötta ut Er alltför mycket, eftersom jag har
mycket mer att berätta, så kolla min nästa blogg i slutet av veckan för
där finns mer matnyttigt.

Bästa Hälsningar
Kenneth