Händelsen som jag ville glömma 2

Händelsen jag ville

 glömma del 2.

Mitt fina flygplan. Foto: Freddy Stenboms arkiv

Lübeck syntes i soldiset. Nu var detta med att inte ha klart för sig inget

 problem längre.

Nu var det raka spåret hem till Bulltofta men ännu en incident inträffade.

Det var när vi flög över Själland och strax skulle svänga av över Öresund. 

Då var det ännu ett jetplan som la sig bredvid oss. Planet hade en Nato-

 beteckning på stjärtfenan och var larmad att kolla alla flyg från Tyskland

med tanke på gränskränkningen och beskjutningen, som givetvis var en

viktig händelse att kolla upp.

Även detta plan la sig framför oss och strax därefter så drog piloten på

så att planets efterbrännkammare sköt iväg det som en raket.

Vad som hände nu gjorde oss i motsats till händelsen i Tyskland väldigt

rädda. Strålen från efterbrännkammaren gjorde att vi höll på att slå runt

i luften men en snabb dykning gjorde att vi kom ur denna situation.

Åter på Bulltofta

En halvtimme senare än beräknat så landade vi snyggt och prydligt på

Bulltofta. Trots allt så var vi på gott humör och skolchefen Karl-Erik

Rosenkvist frågade om allt gått bra.

Ja svarade jag för inte ville jag säga att jag navigerat fel. Detta var ju

oerhört pinsamt.

Vi  gick och la oss vid 23 tiden och strax efter så ringde telefonen.

"Hej det är Karl-Erik". Han frågade direkt om jag inte hade haft kontakt

med stridsflygplan eftersom det var ett jäkla liv i Tyskland. "Nja vi 
hade kontakt med några plan, jag tror att det var någon flygövning"
 svarade jag.

Därefter så sa vi godnatt och jag somnade med en gång. Klockan sju

på morgonen så startade min klockradio och Morgonnyheterna började.

"SVENSKT FLYGPLAN TROS NEDSKJUTET I TYSKLAND"

Jag blev klarvaken med en gång, ruskade liv i Anne-Marie och sa "lyssna".

Där satt vi i sängarna och visste varken ut eller in. Inte bättre blev det

när jag plockade upp Sydsvenskan och konstaterade att vi rört om rejält

i grytan.

    

  

  Inte blev det bättre när jag körde till mitt jobb på Hedbergs Bil på 

Lundavägen. Varenda löpsedel skvallrade om mitt (vårt) äventyr.

  Efter några timmar på min arbetsplats så stack jag iväg till Aeroklubben 

på Bulltofta. Det kändes oerhört pinsamt, navigera fel, vilken idiot till

flygare. 

När jag steg in på Aeroklubben så tystnade alla och jag hörde viskandet 

Pssst, där kommer han som flög över Östyskland.

 Alla möjliga tidningar ringde mig. Så fort jag la på luren så ringde det

igen och igen. Till slut så drog jag ur jacket men så fort jag kopplade

in detta igen så ringde det igen och igen. Jag tänkte på dessa kändisar

som aldrig får vara ifred.

  

Undertecknad bakom spakarna i en Piper PA 28

Vad hände sedan?

Jag blev kallad till Chefen på Luftfartsverket på Bulltofta. Hon ville

att jag skulle redogöra i detalj för min flygning.

Jag berättade precis som här i bloggen och hon skrev och skrev.

När detta var klart så sa jag "det var väl detta certifikatet det". Hur

då frågade hon. Jo sa jag att navigera fel är väl ingen höjdare. Då sa

hon "jag kan berätta att det händer också yrkespiloter men då är 

dom inte inne och flyger i DDR".

Detta kändes för mig som en stor tröst och jag fortsatte min blyg-

samma och tvivelaktiga karriär 6 à 7 år till innan jag la av p.g.a.

tidsbrist.

Min moder då, hon blev helt vild av flygningen och ville hänga med

så mycket hon fick i framtiden.

Till Hamburg flög jag flera gånger och dessbättre utan några problem.

Nu skulle egentligen äventyret sluta men det gick 30 år och detta 
berättar jag om i kommande blogg.

 Vännen 
Kenneth