torsdag 26 mars 2015

Händelsen som jag ville glömma 2


Händelsen jag ville
 glömma del 2.

Mitt fina flygplan. Foto: Freddy Stenboms arkiv
Lübeck syntes i soldiset. Nu var detta med att inte ha klart för sig inget
 problem längre.

Nu var det raka spåret hem till Bulltofta men ännu en incident inträffade.
Det var när vi flög över Själland och strax skulle svänga av över Öresund. 
Då var det ännu ett jetplan som la sig bredvid oss. Planet hade en Nato-
 beteckning på stjärtfenan och var larmad att kolla alla flyg från Tyskland
med tanke på gränskränkningen och beskjutningen, som givetvis var en
viktig händelse att kolla upp.

Även detta plan la sig framför oss och strax därefter så drog piloten på
så att planets efterbrännkammare sköt iväg det som en raket.

Vad som hände nu gjorde oss i motsats till händelsen i Tyskland väldigt
rädda. Strålen från efterbrännkammaren gjorde att vi höll på att slå runt
i luften men en snabb dykning gjorde att vi kom ur denna situation.

Åter på Bulltofta

En halvtimme senare än beräknat så landade vi snyggt och prydligt på
Bulltofta. Trots allt så var vi på gott humör och skolchefen Karl-Erik
Rosenkvist frågade om allt gått bra.

Ja svarade jag för inte ville jag säga att jag navigerat fel. Detta var ju
oerhört pinsamt.

Vi  gick och la oss vid 23 tiden och strax efter så ringde telefonen.
"Hej det är Karl-Erik". Han frågade direkt om jag inte hade haft kontakt
med stridsflygplan eftersom det var ett jäkla liv i Tyskland. "Nja vi 
hade kontakt med några plan, jag tror att det var någon flygövning"
 svarade jag.

Därefter så sa vi godnatt och jag somnade med en gång. Klockan sju
på morgonen så startade min klockradio och Morgonnyheterna började.

"SVENSKT FLYGPLAN TROS NEDSKJUTET I TYSKLAND"

Jag blev klarvaken med en gång, ruskade liv i Anne-Marie och sa "lyssna".

Där satt vi i sängarna och visste varken ut eller in. Inte bättre blev det
när jag plockade upp Sydsvenskan och konstaterade att vi rört om rejält
i grytan.

    

  
  Inte blev det bättre när jag körde till mitt jobb på Hedbergs Bil på 
Lundavägen. Varenda löpsedel skvallrade om mitt (vårt) äventyr.




  Efter några timmar på min arbetsplats så stack jag iväg till Aeroklubben 
på Bulltofta. Det kändes oerhört pinsamt, navigera fel, vilken idiot till
flygare. 

När jag steg in på Aeroklubben så tystnade alla och jag hörde viskandet 
Pssst, där kommer han som flög över Östyskland.

 Alla möjliga tidningar ringde mig. Så fort jag la på luren så ringde det
igen och igen. Till slut så drog jag ur jacket men så fort jag kopplade
in detta igen så ringde det igen och igen. Jag tänkte på dessa kändisar
som aldrig får vara ifred.

  
Undertecknad bakom spakarna i en Piper PA 28
Vad hände sedan?

Jag blev kallad till Chefen på Luftfartsverket på Bulltofta. Hon ville
att jag skulle redogöra i detalj för min flygning.

Jag berättade precis som här i bloggen och hon skrev och skrev.

När detta var klart så sa jag "det var väl detta certifikatet det". Hur
då frågade hon. Jo sa jag att navigera fel är väl ingen höjdare. Då sa
hon "jag kan berätta att det händer också yrkespiloter men då är 
dom inte inne och flyger i DDR".

Detta kändes för mig som en stor tröst och jag fortsatte min blyg-
samma och tvivelaktiga karriär 6 à 7 år till innan jag la av p.g.a.
tidsbrist.

Min moder då, hon blev helt vild av flygningen och ville hänga med
så mycket hon fick i framtiden.

Till Hamburg flög jag flera gånger och dessbättre utan några problem.

Nu skulle egentligen äventyret sluta men det gick 30 år och detta 
berättar jag om i kommande blogg.

 Vännen 
Kenneth
   

2 kommentarer:

Anonym sa...

Det har varit trevligt att läsa dina inlägg med resteman. När du berättar om händelser under DDR-tiden kommer jag attänka på två saker som jag själv råkade ut för. En gång stoppades jag av två mc-poliser som tyckte att jag hade startat köra mer än 50 för tidigt. Det var en skylt med tätortssymbolen (som på den tiden inte fanns i Sverige. Man hörde ju talas om att många svenskar fick lämna ifrån sig sina kameror eftersom de på stället måste böta för fortkörning e. d.

En annan gång var när jag var reseledare för 10 man från Chalmers på väg hem med tåget genom DDR. En matrosklädd gränspolis kom in och tittade sig runt överallt i hytten på tåget. När jag trodde han kommit på behörigt avstånd sa jag "Ein Mann liegt unter der Bank". Gränspolisen kom springande - han hade hört vad jag sa. Jag berättade att jag kommit att tänka på en historia från vår lärobok i tyska. Det var tre man som hade varit och festat om ordentligt och när de kom in i sin hytt konstaterade en av dem - de var alla ganska dragna - att han saknade biljett. En av de andra sa att lägg dig under bänken så fixar vi det. När konduktören kommer får han tre biljetter och frågar varför de har tre biljetter. De är ju bara två. Då svarade en av dem: En man ligger under bänken ...
Ragnar

Kenneth Svensson sa...

Tack för Dina kommentarer Ragnar. Det var kul att läsa om Dina minnen. Jag var bara i Tyskland två gånger under DDR-tiden. Fösta gången med pappa i slutet av 50-talet. Då åkte vi också tåg, skitigt och räligt som man säger i Skåne. Jag var där också på 70-talet men har inga speciella minnen från denna resa.
Jag har tänkt på att de som växer upp idag har ingen aning om hur det var ända fram till 1989 när muren revs.
I Berlin finns ju inte mycket som visar hur det en gång var. Det finns idag "bara" några 100 meter kvar av muren.